Nittonhundratalets boende
av Henry Söderberg

För många var nog boendeförhållandet under första halvan av seklet rent ut sagt odrägligt, åtminstone som vi ser det i dag. En lägenhet på ett rum och kök var ofta bostad för åtta till tio personer. De flesta torpstugor var dock byggda med övervåning med ett rum och rymlig vind. Men vinden var inte vinterbonad och saknade eldstad, varför den endast kunde användas som sovrum sommartid.

Om man går närmare in på trångboddheten så var det inte ovanligt att vuxna bröder eller systrar fick dela ett sovrum med tre sängar i. I rummet fanns även en kamin, som förutom att värma upp rummet skulle bidra med torkning av sura arbetskläder, som skulle användas nästa dag. Man kan ju förstå hur luften skulle kännas i rummet efter en sådan natt. Men troligen blev man så van vid unken luft att man inte tänkte på det. Så blev det ju med stall och ladugårdslukt.

Sovplatserna var ju också helt annorlunda mot nu, med lådliknande soffor och sängar som man låg i och inte som nu på härliga madrasser. Men detta var mycket praktiskt med tanke på de kalla bostäder de flesta hade. Jag har själv vaknat hundratals mornar med helt nedisade fönster och med en rumstemperatur på fem till tio grader. Som ett exempel kan jag nämna att när vi bodde vid Stavens frös en kagge med svagdricka som stod i köksskåpet sönder en natt.

De flesta husen var byggda på s.k. torpargrundar och väggarna var tunna och dåligt isolerade, vilket gjorde att kylan trängde in både underifrån och genom väggarna. Snörika och kalla vintrar använde man faktiskt snö som isolering genom att skotta upp den runt husgrunden och mildrade på det sättet golvdraget.

Torpen var alla vedeldade och torparen fick gratis hugga sin ved av toppar och små lövträd. Vatten och avloppsledningar var sällsynt lyx. Det var bara att ta sina hinkar och gå till källan och hiva upp vatten. Avståndet till källan kunde variera mellan ett fåtal meter och på andra över femtio meter.

El fick man i olika etapper. I området mellan Hasselfors och Fagersand släpptes den på våren 1944.

Kyl, frys och badrum fanns inte i arbetarbostäderna. Det senare inverkade ju negativt på hygienen. I samhället fanns tillgång till badhuset, men jag tror inte att det var många utifrån socknen som använde den möjligheten. Vid en del av torpstugorna fanns särskilda tvättstugor där man kunde ordna för bad. Men på de flesta ställen fick man värma vatten på spisen och tvätta sig i en stor balja på köksgolvet. Därför var det otroligt skönt när vattentemperaturen närmade sig tolv – tretton grader i åar och sjöar så man kunde bada där.

När det gäller ägandet av bostäder har det skett stora förändringar. I Skagershult var Hasselfors Bruk ägare till de flesta husen, som de hyrde ut till sina arbetare. Så skedde även inom många andra företag. När ESAB etablerade sig i Laxå i början på 40 – talet byggde de upp många hus där, som de sedan skötte och förvaltade tills Laxåhem senare tog över och fortsatte utbyggnaden. Som parentes kan nämnas att Hasselfors var tänkbar byggplats för ESAB, men att de inte fick köpa mark. Orsaken skall ha varit rädsla för konkurrens om arbetskraften.

Efter krigsåren fick byggmarknaden en blomstrande tid och i samhällena växte småvillor upp som aldrig förr. För många gick drömmen om ett eget hem i uppfyllelse och har sedan fortsatt. Nu kan man byta ut baljan mot ett badkar med varmt vatten bara man vrider på en kran och man kan ha tjugo grader varmt i rummet när man kliver ur sängen, som man inte behöver dela med någon om man inte själv vill.

Ur frysboxen går att hämta ett köttstycke i stället för en bit av julgrisen som börjat härskna frampå sommaren eller en brödkaka att värma i mikron mot en som man fick karva möglet av för att kunna äta.

I dag sitter kanske två f.d. trångbodda gamlingar i ett hus med fyra – fem rum och kök och undrar, hur länge skall vi orka bo kvar, och vart skall vi flytta, och vad har vi råd med ?

I Laxå liksom de flesta andra kommuner är ambitionen, riv gammalt och bygg nytt. I Hasselfors kommer väl inga nya hus att byggas, men de som rivits var nästan alltid fullbelagda, en del med äldre och en del med ungdomar, vilket tyder på att de var eftertraktade trots att de var gamla. Kanske på grund av trivsel och överkomlig hyra.

Hasselfors med omnejd har varit och är en naturskön och omtyckt plats att bo på, men tyvärr har utvecklingen gjort att den inte är och aldrig kommer att bli vad den en gång var. Men nog finns det positiva saker med att bo i ett samhälle på landsbygden.